På lördag spelar Oskar Linnros inför ett snart slutsålt Trombon. Nu när vi pratar med honom inför konserten är han hemma och lyssnar på krautrock (experimentell, delvis elektronisk musik från Tyskland). Tjena! Hur är läget? - Bra tack! Är hemma och vilar upp min hesa röst och spelar gitarr. Hur känns det att komma till Södertälje på lördag? Har du varit här förut? - Klart jag har varit i Södertälje! Tom Tits var man ju på jämt som barn, det var skoj minns jag. Södertälje liknar på många sätt Sumpan där jag kommer ifrån, vilket gör det hela lite extra mäktigt. Vilka förväntningar har du på spelningen på Klubb Molto? - Jag har förstått att trycket på biljetter varit stort, så jag har nog lika stora förväntningar som publiken, om inte större. Vad har du på gång härnäst efter din turné? Kommer du att släppa fler skivor? - Jag kommer turnera i princip hela 2011, så det finns aldrig något härnäst! Men efter alla galor nu i januari kommer jag förhoppningsvis ha en ny studio där jag kan förkovra mig. Det ser jag fram emot. Självklart kommer jag göra fler skivor, det är vad jag lever för. Du har sagt att du växte upp med svensk musik av Peter LeMarc och att det funnits ett tomrum efter liknande artister, hur känns det att nu bli jämförd med honom och artister
”Sket i skolan för det kvittar. Va fan vet dom om vår romans” – raderna ur Familjens nya hit ”Det var jag” får en mycket djupare innebörd. - Jag är jävligt romantisk tror jag, det är ju det bästa som finns, utbrister Johan i Familjen ogenerat. Vi sitter i ett hörn på Park Hotel i Södertälje. Varmt och ljust på andra sidan den stora glasrutan där vinterkylan försöker bita sig in. Precis innan spelningen på Molto. Det är där Familjen gör en konsert, första helgen på sin höstturné. I stadshuset väntar ivrigt besökare, vissa sedan klockan elva. - Det är gött. Mindre ställen är för det mesta roligare, säger Johan T Karlsson, huvudpersonen i Familjen. Johan som kommer från Hässleholm (holm-holm-holm-holm-holm) sjunger ut de raka raderna på skånska och skapar dansant indietechno som spridit sig som en eld över Sverige. Efter Molto väntar konserter i såväl Göteborg och Malmö som andra delar av Norden. - I början gjorde jag musik för beröm, för ett erkännande och experimentlusta. För att slippa ett vanligt kneg. Det här är det bästa jobbet jag kan tänka mig. De korta raka texterna ligger det mycket själ och känslor bakom. Mycket baserat på Johans egna upplevelser. - De är något jag lägger ned mycket tid på. Mest tid faktiskt. På krogen när alla är fulla kanske man inte lyssnar så noga, men hemma eller på sin
I torsdags kväll gjorde Jonathan Johansson Södertälje för första gången. När strålkastarna släckts lyckas han, efter att ha hjälpt till att rodda av, få en lugn stund och vi slår oss ned med honom på de kyliga stenarna bakom bilen. Här framför fick han nyss publiken att sugas in i låtar som En hand i himlen och Aldrig ensam. Nu är det istället Stadsparkens myggsvärmar som gör allt för att suga ut blod ur honom. Lika ivriga som de inbitna fansen. Hur har han kommit dit han är idag? Det kan vara svårt att tro det, men det var faktiskt inte förrän i 25-årsåldern som Jonathan bestämde sig för att satsa helt på musiken. - Jag var ganska gammal när jag väl bestämde mig. Men jag har hållit på med musik sedan 15-årsåldern, all möjligt slags musik men mest pop, säger Jonathan som passerar 30-strecket nu den 29 augusti. Innan dess gick han en skrivarlinje och hade författarambitioner. Men han upptäckte, som tur var tycker vi, att han hellre skrev låttexter än noveller. På sina två album, Ok, ge mig timmarna (2005) och En hand i himlen (2009), har han satt texterna själv. Det viktiga är att musiken betyder och berör, det behöver inte alltid vara kul. Jonathan drar ned mössan på nytt för att skydda sig från de envisa myggen. - Jag vill att det ska vara äkta, att
