Thomas Stenström fick äran att sparka igång Putte i Parken i Karlstad. Han gjorde det felfritt med en spelning tillsammans med sitt band på klubben Båten och en akustisk spelning i parken utanför. När vi träffar honom sitter han tillsammans med sitt band och njuter av sol, mat och intryck. Solen är inte det enda som skiner denna dag, man kan nästan ta på Thomas lycka efter spelningarna. Många av hans drömmar uppfylldes idag. - Jag tycker vi fick till en väldigt bra start på festivalen. Lite som att vi sparkade igång matchen och nu passar bollen till nästa band som ska spela. Det känns grymt att få starta en festival även om det hade känts lite tufft om det inte gått så bra som det nu gjorde. Och bra gick det, Thomas fick chansen att visa festivalpubliken två sidor av sitt artisteri. Sidan som tillsammans med sitt band spred glädje, energi och dansanta melodier i en trång klubblokal och sidan som ensam mötte publiken för en intim och lugn spelning i gräset i den lilla parken utanför klubben. Trots att debutalbumet "Nåt annat, nån annanstans" släpptes tre veckor innan festivalen visade publiken stort gensvar och sjöng med i de flesta låtarna, detta blev extra tydligt under spelningen i parken när publiken agerade kör. Thomas är 24 år och kommer från Lane utanför Uddevalla och har sysslat med musik större delen
Som förband till Daniel Adams-Ray tog de över Moltoscenen och fick hundratals att svinga armarna fram och tillbaka i takt på ett kick. TEACH US! Professor P och DJ Akilles lägger ned pekpinnen och tar med oss på en biografilektion som inkluderar allt ifrån 14-årsdrömmar till sleep overs med Linnros och Afasi. - Jag blev imponerad, det kändes jävligt uppstyrt. Bra känsla! säger Professor P vid konserten. - Det är skitkul, det är första gången vi spelar i Södertälje, säger DJ Akilles. Professor P är ingen vanlig professor, han är gammal nordisk mästare i freestyle-rap. Och DJ Akilles är ingen vanlig DJ, han scratchar fart på dansgolvet med vinylskivor. Jag köpte min vinylspelare före cd-spelare. Det har alltid varit populärt. Hiphop har alltid varit på vinyl, så det var av en kärlek till den kulturen, säger DJ Akilles. Hur vinner jag en battle? - Träna. Tillslut kommer man in i ett battletänk. Lägg märke till detaljer, till exempel om någon har gamla skor - och påpeka det, tipsar Professor P som nu har ett register mycket bredare än freestyle. Bakom duon står Petter Tarland och Viktor Backemar från Lund och Uppsala, båda födda 1985. De håller liv i 90-tals hiphopen och brinner lika mycket för beat, rap och scratch som kampen för musiken. - Resan är målet, säger Viktor, DJ Akilles. - Vi har inget skivbolag, det är jag och
De gör musik till såväl Battlefield som Britney Spears. Omfamnade av dimma i en Alice i Underlandet-skog klev de upp bakom Moltos DJ-spelare, det är ingen tvekan om att det här är två av världens bästa DJs. Pontus Winnberg och Christian Karlsson, kanske mer kända som killarna ur Miike Snow eller Bloodshy & Avant, tittar aldrig bakåt. På två år har de gjort 250 gig i 27 länder. - Du ska se hur man lever på turné! utbrister Pontus Winnberg. - Då gäller det att tycka bra om varandra, säger Christian Karlsson. - 12 pers som bor i en trång buss i fem veckor, med varsin liten privat säng, inte större än den här, säger Pontus och pekar på tvåsitssoffan i logen. - Haha, ja det är sjukt hur länge man kan ligga där inne i sin lilla bunker. Datorn är det viktigaste att ha med sig då, tillägger Christian. Med låtar som Silvia, Animal och Burial har producenterna tagit steget ut i solskenet och visat varför Sverige är ett av de mest respekterade musikländerna. - Vi vill ha det så konstigt som möjligt, säger de. Efter att ständigt varit på resande fot slår de sig nu ner i sin studio Robotberget på Söder och i veckan kommer sångaren Andrew Wyatt. - Vi sitter just nu och börjar på en ny skiva med bandet (Miike Snow). Första skivan blev som
Hon kom, hon såg, hon segrade (och mötte oss för en efterlängtad intervju i en läskig hiss…). Hon gjorde det bästa av den sedan länge utsålda spelningen med hela 70 minuter kul på scen. - Det känns så mäktigt att ni sjunger med i alla låtar, rörande! ropar Veronica till publikhavet på Trombon. Veronica gör den ruggiga novemberkvällen stämningsfull när hon blandar en skön mix av sina äldre hits som Måndagsbarn och 17 år med nya som Satan i gatan och Välkommen in. - Det här är en sann historia om en hemmafest, som resulterade i en notis i tidningen till min förtjusning och mammas förfäran, berättar hon. Hon sjunger Inga problem som hon gjorde med dåvarande pojkvännen Oskar Linnros och som Veronica kallar det: ”Sveriges kortaste band…Snook!” Men hon sparar den där låten, den som alla i rummet vet vilken det är, håller ut på den tills taket lyfter då refrängen bryter ut i Jag kommer. Under ett möte med Veronica i våras hade skivan inte släppts än och funderingar på hur den skulle tas emot av svenska folket var högaktuella liksom hur turnén skulle bli och hur det skulle bli att ta med nyfödde sonen Bosse. Idag har hon gjort en resa som få kan mäta sig med. - Det har varit så himla kul, så mycket folk och så mycket utsålt, säger Veronica. - Det har känts
Klubb Moltos sista konsert för 2010 var med en av de trevligaste människorna som går på denna jord – Salem Al-Fakir. Denna dag var även Sveriges Radio på besök med sin stora sändningsbil. De var nämligen där för att spela in konserten och nu var det äntligen dags för att spela den. Salem Al-Fakirs spelning Klubb Molto premiärspelades på P4 i lördags och kommer att sändas i hela Sverige nu på torsdag kl 22.03 till kl 23.00! Du kan dock höra den redan nu här nedanför! Du kan också läsa intervjun som vi gjorde i samband med konserten här
Hur vore det att fastna i en hiss med en av Sveriges största musiker? Molto vet. Häng med på vår tur strax före den sista konserten på ett tag – både för Salem al Fakirs och Klubb Moltos del. -Jag spelade här för 19 år sedan, spelade fiol, jag tror att jag har kvar affischen hemma, säger Salem al Fakir när han vänder blicken upp, ovanför våra huvuden väntar åtta glasprydda våningar i stadshuset, innan vi kliver in i hissen. -Jag var väldigt blyg som liten, men har ändå spelat, jag var även duktig på att reta min bror… Den flerfaldige Grammisvinnaren kan mer än fiol, han bemästrar sin röst totalt och spelar hela 12-13 instrument. Eller är det ens Salem al Fakir vi pratar med? När vi tidigare tittade in i logen fanns det saker som tydde på annat. En hög blå kaptenshatt där åren satt sina spår, små runda solglasögon med spegelglas på en strykbräda… -Jag diskuterade med en kille från skivbolaget om den här personen och han kände inte igen honom, säger Salem. Damien Adore, Salems producentalterego visar det sig, är det än så länge få som känner till. Han såg strålkastarljuset med Robyn, Staygold och låten Backseat på P3 Guldgalan i år, så även nu på Molto. Den franske elektrofiluren vars namn är inspirerat av ett underklädesmärke är mystisk och gör Salems många talanger än mer
På lördag spelar Oskar Linnros inför ett snart slutsålt Trombon. Nu när vi pratar med honom inför konserten är han hemma och lyssnar på krautrock (experimentell, delvis elektronisk musik från Tyskland). Tjena! Hur är läget? - Bra tack! Är hemma och vilar upp min hesa röst och spelar gitarr. Hur känns det att komma till Södertälje på lördag? Har du varit här förut? - Klart jag har varit i Södertälje! Tom Tits var man ju på jämt som barn, det var skoj minns jag. Södertälje liknar på många sätt Sumpan där jag kommer ifrån, vilket gör det hela lite extra mäktigt. Vilka förväntningar har du på spelningen på Klubb Molto? - Jag har förstått att trycket på biljetter varit stort, så jag har nog lika stora förväntningar som publiken, om inte större. Vad har du på gång härnäst efter din turné? Kommer du att släppa fler skivor? - Jag kommer turnera i princip hela 2011, så det finns aldrig något härnäst! Men efter alla galor nu i januari kommer jag förhoppningsvis ha en ny studio där jag kan förkovra mig. Det ser jag fram emot. Självklart kommer jag göra fler skivor, det är vad jag lever för. Du har sagt att du växte upp med svensk musik av Peter LeMarc och att det funnits ett tomrum efter liknande artister, hur känns det att nu bli jämförd med honom och artister
”Sket i skolan för det kvittar. Va fan vet dom om vår romans” – raderna ur Familjens nya hit ”Det var jag” får en mycket djupare innebörd. - Jag är jävligt romantisk tror jag, det är ju det bästa som finns, utbrister Johan i Familjen ogenerat. Vi sitter i ett hörn på Park Hotel i Södertälje. Varmt och ljust på andra sidan den stora glasrutan där vinterkylan försöker bita sig in. Precis innan spelningen på Molto. Det är där Familjen gör en konsert, första helgen på sin höstturné. I stadshuset väntar ivrigt besökare, vissa sedan klockan elva. - Det är gött. Mindre ställen är för det mesta roligare, säger Johan T Karlsson, huvudpersonen i Familjen. Johan som kommer från Hässleholm (holm-holm-holm-holm-holm) sjunger ut de raka raderna på skånska och skapar dansant indietechno som spridit sig som en eld över Sverige. Efter Molto väntar konserter i såväl Göteborg och Malmö som andra delar av Norden. - I början gjorde jag musik för beröm, för ett erkännande och experimentlusta. För att slippa ett vanligt kneg. Det här är det bästa jobbet jag kan tänka mig. De korta raka texterna ligger det mycket själ och känslor bakom. Mycket baserat på Johans egna upplevelser. - De är något jag lägger ned mycket tid på. Mest tid faktiskt. På krogen när alla är fulla kanske man inte lyssnar så noga, men hemma eller på sin
I torsdags kväll gjorde Jonathan Johansson Södertälje för första gången. När strålkastarna släckts lyckas han, efter att ha hjälpt till att rodda av, få en lugn stund och vi slår oss ned med honom på de kyliga stenarna bakom bilen. Här framför fick han nyss publiken att sugas in i låtar som En hand i himlen och Aldrig ensam. Nu är det istället Stadsparkens myggsvärmar som gör allt för att suga ut blod ur honom. Lika ivriga som de inbitna fansen. Hur har han kommit dit han är idag? Det kan vara svårt att tro det, men det var faktiskt inte förrän i 25-årsåldern som Jonathan bestämde sig för att satsa helt på musiken. - Jag var ganska gammal när jag väl bestämde mig. Men jag har hållit på med musik sedan 15-årsåldern, all möjligt slags musik men mest pop, säger Jonathan som passerar 30-strecket nu den 29 augusti. Innan dess gick han en skrivarlinje och hade författarambitioner. Men han upptäckte, som tur var tycker vi, att han hellre skrev låttexter än noveller. På sina två album, Ok, ge mig timmarna (2005) och En hand i himlen (2009), har han satt texterna själv. Det viktiga är att musiken betyder och berör, det behöver inte alltid vara kul. Jonathan drar ned mössan på nytt för att skydda sig från de envisa myggen. - Jag vill att det ska vara äkta, att
