I torsdags kväll gjorde Jonathan Johansson Södertälje för första gången. När strålkastarna släckts lyckas han, efter att ha hjälpt till att rodda av, få en lugn stund och vi slår oss ned med honom på de kyliga stenarna bakom bilen. Här framför fick han nyss publiken att sugas in i låtar som En hand i himlen och Aldrig ensam. Nu är det istället Stadsparkens myggsvärmar som gör allt för att suga ut blod ur honom. Lika ivriga som de inbitna fansen. Hur har han kommit dit han är idag?

Det kan vara svårt att tro det, men det var faktiskt inte förrän i 25-årsåldern som Jonathan bestämde sig för att satsa helt på musiken.
- Jag var ganska gammal när jag väl bestämde mig. Men jag har hållit på med musik sedan 15-årsåldern, all möjligt slags musik men mest pop, säger Jonathan som passerar 30-strecket nu den 29 augusti.
Innan dess gick han en skrivarlinje och hade författarambitioner. Men han upptäckte, som tur var tycker vi, att han hellre skrev låttexter än noveller. På sina två album, Ok, ge mig timmarna (2005) och En hand i himlen (2009), har han satt texterna själv. Det viktiga är att musiken betyder och berör, det behöver inte alltid vara kul. Jonathan drar ned mössan på nytt för att skydda sig från de envisa myggen.
- Jag vill att det ska vara äkta, att det här ska vara på blodigt allvar. Jag gör det inte som en ball grej.

Under kvällen levererade de två osläppta låtar som ännu är i en skapandeprocess. Och Södertäljepubliken tog emot dem med öppna armar och händer i himlen. Jonathan berättar om planerna på att släppa en ny skiva i början på nästa år.
- Den kommer bli som en förlängning på den senaste plattan. Organiskt, inte lika mycket synth. Men man kommer att känna igen sig!

Så efter de kommande dagarnas spelningar i Åhus, i barndomsstaden Malmö och på festivalen Popaganda blir det in i studion igen. I vår väntar eventuellt en hel del spelningar, avslöjar han med lurig blick. Så, hur gör man då, om man vill satsa på musiken?
- Visst, det finns extremtalanger, men för de flesta av oss krävs det extremt hårt och fokuserat arbete. Man ska försöka göra det bästa som bara går. Låta sig inspireras - men inte kopiera - utan hitta en egen stil både musikaliskt, text – och känslomässigt.
Jonathan själv hämtar inspiration från allt möjligt.
- Det är på olika plan, jag har alltid lyssnat på Dylan, samtidigt mycket på dansmusik. Sen är det klart att man håller koll på svenska konkurrenter. Men på något sätt har man motat in sitt område nu. Jag låter som jag låter – och vill inte låta som någon annan.
Bandet packar in de sista gitarrerna i bilen. Det har hunnit bli kyligt med den fuktiga nattluften.
- Hejdå! Vi ses snart igen! säger Jonathan och plockar med sin Ipod innan de åker vidare mot Stockholm.
Det känns lovande framöver, särskilt då vi vaknar med de nya låtarna i tankarna.

Text: Moa Quist
Foto: Leila Bouchaoui