[eventdetails id=374453126410]
Efter grymt mottagande av debutalbumet ”Another Year Of Disaster” (Februari 2009), varmt mottagande på efterföljande Panic & Action turnén och stor uppmärksamhet och succé i samband med spelningen på Sonisphere går unga ADEPT nu in i en ny fas.
I dagarna aktuella som main-support på Skandinavien turné med hypade engelska BRING ME THE HOIROZON (bägge Sverige spelningarna utsålda) och även turnéaktuella med Dead By April i Sverige, och med en Europe turné som support till amerikanska A Skylite Drive.
Video till låten ”Shark! Shark! Shark!” har börjat pushas, och en dubbelsidig singel ”Shark! Shark! Shark”/”Grow Up Peter pan” har precis gjorts tillgänglig. Sist men inte minst så har bandet även adderat en tredje gitarrist, då tekniskt briljanta Andrew Brierly Chramer nu återfinns i sättningen.
Onekligen händer det saker i ADEPT-värld. Och detta är bara början!
Adept från Trosa/Vagnhärad är ett av de mer arketypiska exemplen på hur smällbra det kan bli när det svenska musikundret yttrar sig i metallisk, melodiös hardcoreskrud som river tills det blöder. Småstadens hunger och längtan blandas med en välutbildad kunskap om vad som är värt att bygga på i modern metal och hardcore
Ett Adept som hittills tagit sitt bands framväxt med en axelryckning har blivit fullblodsmusiker med framtiden i sin hand. Oseriöst har blivit ambitiöst, och med det första mästarprovet släppt ser vi ett band utan bromsar som ger musiken den chans den förtjänar.
Saxat ur recension Sydsvenskan (John Jeppson ) av ADEPT live på Babel:
Förbluffande brutalt Antisocial ungdomspsykos? Nej, en av de varmaste och mest positivt laddade konserter jag varit på.
Emo: en allt luddigare och mer fördomstyngd term, som slarvigt används för att beskriva såväl musik som mode och beteende. Oftast i negativ bemärkelse, då emon kommit att förknippas med anemisk poppunk och glamoriserat självskadebeteende.
Bekymrade vuxna skulle förmodligen sortera in Adept, ett av fem band som får tonårsögon att tindra under kvällen, i emofacket och nicka gillande åt den ryska Duman, som överväger att förbjuda emo i det offentliga rummet.
På Vagnshäradsbandets Myspace möts man av övertatuerade sångaren Robert Ljung med en tändsticka i handen; i bakgrunden sitter de andra medlemmarna gaffatejpade och indränkta i bensin. På scen vrålar de att allting dör samtidigt som fansen springer runt och knuffar varandra – så kallad mosh – våldsammare än på någon metalspelning jag sett.
Antisocial ungdomspsykos? Nej, en av de varmaste och mest positivt laddade konserter jag varit på.
Mest värmande är det obefintliga avståndet – såväl mentalt som fysiskt – mellan band och publik. Den ömsesidiga, alla-är-välkomna-kärleken når klimax i sista låten, då åhörarna en efter en vågar sig upp på scenen och till slut bildar en jättelik refrängkör. Först försiktigt, sedan allt mer storögt och självsäkert: de får ta plats, synas och vara värdefulla.
När jag får barn ska jag ta med dem på Adept-gig så fort de lärt sig gå”
Nu kommer grabbarna i Adept till Södertälje, deras första spelning här i stan på väldigt länge. De har hunnit med en hel del sen sist.
