Hur vore det att fastna i en hiss med en av Sveriges största musiker? Molto vet. Häng med på vår tur strax före den sista konserten på ett tag – både för Salem al Fakirs och Klubb Moltos del.

-Jag spelade här för 19 år sedan, spelade fiol, jag tror att jag har kvar affischen hemma, säger Salem al Fakir när han vänder blicken upp, ovanför våra huvuden väntar åtta glasprydda våningar i stadshuset, innan vi kliver in i hissen.
-Jag var väldigt blyg som liten, men har ändå spelat, jag var även duktig på att reta min bror…

Den flerfaldige Grammisvinnaren kan mer än fiol, han bemästrar sin röst totalt och spelar hela 12-13 instrument. Eller är det ens Salem al Fakir vi pratar med? När vi tidigare tittade in i logen fanns det saker som tydde på annat. En hög blå kaptenshatt där åren satt sina spår, små runda solglasögon med spegelglas på en strykbräda…
-Jag diskuterade med en kille från skivbolaget om den här personen och han kände inte igen honom, säger Salem.

Damien Adore, Salems producentalterego visar det sig, är det än så länge få som känner till. Han såg strålkastarljuset med Robyn, Staygold och låten Backseat på P3 Guldgalan i år, så även nu på Molto. Den franske elektrofiluren vars namn är inspirerat av ett underklädesmärke är mystisk och gör Salems många talanger än mer beundransvärda. Inte mycket av Damiens material har kommit ut, men desto mer finns där hemma och väntar på att nå publikens öron.

-Det är väldigt befriande att ha ett alterego. Han kan skriva saker jag inte skulle kunna skriva själv, i mitt eget artistnamn. Man har ett speciellt sound.
Ja, och visst är det en kaxigare sida som träder fram, kanske ska vi inte gå in i detalj på vad texten handlar om.
-Men den, Backseat, handlar också om kärlek på sätt och vis, skrattar han stort. Någon gång kommer det ut en EP med Damien Adore.

Det är nog omöjligt att inte trivas i Salems sällskap. Det känns som att vi setts förut. Som en gammal vän som smittar av sig med sina skratt. Som spralligt visar bilder i mobilen på sin nyvunna kärlek.
-Jag och min käresta har skaffat en hund för sju veckor sedan, lite familjebildning, det är en bullmastiff som heter Otis. Får jag visa? säger han entusiastiskt.

Den söta valpen med stora ögon och ännu ostyriga tassar är det nya fritidsintresset.
-Det är kul att ha fått en hobby, äntligen! Det är väldigt mysigt att ha ett djur. I jobbet är det så mycket fokus på en själv och det är skönt att fokusera på något helt annat. Det behövs absolut efter ett sådant här år. När han sover passar jag på att sova, så jag har nog aldrig sovit såhär mycket.

För visst har det varit ett minst sagt fullsmackat år för Salem al Fakir. Som tvåa i Melodifestivalen gick han upp på topplistorna – låten Keep on walking blev till och med Sveriges mest spelade låt.
- Jag tror den hade spelats kring 7000 gånger på radio det senaste året, det är helt sjukt när man börjar räkna hur många gånger per dag det är.
Och mitt i allt träffade han tjejen med stort T.

-Det känns väldigt bra, det är alltid speciellt när man hittar en person. Vi sågs för längesedan och nu var det dags – det är egentligen konstigt med tanke på att jag haft jättemycket att göra i år.

Under vårt samtal har hissen hunnit öppnas ett antal gånger. Förvånade blickar. En kille öppnar nu hissdörren på nytt efter att den stängts bara för orden: Jävlar vilken chock. Vi trycker igång den stannade hissen, upp mot högsta våningen, speglar oss i glaset och skrattar åt flagor på vintertorrt skinn. Salem bär sina favoritkläder, mossgröna gummistövlar och en grovstickad mönstrad röd tröja. Perfekt för hundpromenader.

-Den här tröjan, den är så konstig. Jag ska ha den på jul.
Han bär den gärna hemma, i sin nya lägenhet.
-Jag flyttade till stan förra året och bor i ett hus som byggdes 1925. Jag gillar det gamla och att göra det funktionellt.
Så under året mitt i rampljuset har Salem även passat på att renovera lägenheten. Han har försökt få till ett hem som blandar 10-, 20- och 30-tal och har en förkärlek för fina gamla mormorskök.
-Det är helt idiotiskt att jag hunnit med, skrattar han. Men det är sjukt kul att inreda. Jag tycker om detaljer. Mycket färger – jag har inte en enda vit vägg.
Tiden rinner iväg, vi åker ner och kliver ur hissen för soundcheck i konsertlokalen.
Så vad väntar härnäst? Nyårslöftet blir att säga nej lite oftare när det gäller jobb.
-Nu är det bra att ta en paus, för att återgå och skriva nytt. Och det passar mig bra. Jag är öppen för vad som ska hända.
Klubb Molto tackar för i år och önskar er alla ett gott nytt år! Härnäst blir det besök av Salem al Fakirs gamle vän – Daniel Adams-Ray!

Pssst! Visste du att Salem Al-Fakir har ännu en hemlig talang? Rubiks kub. ”Min bästa tid är 1.30, sen började jag jobba”.

Text: Moa Quist
Foto: Leila Bouchaoui